Etopeia

Innehåll

• Exempel från etopei

De etopeia Det är en retorisk figur som består av beskrivningen av en persons moraliska och psykologiska egenskaper. Till exempel: Han satt alltid på baksidan av klassen. Han var tyst, blyg, men mycket mer intelligent än resten, även om han tog hand om att bli obemärkt. De få gånger han deltog i klassen, med sin svaga röst, kämpade för att lyfta, sa han saker som lämnade oss alla mållös. Du kunde se att han var kultiverad, omtänksam och minnesvärd, liksom kreativ.

Med tiden har andra egenskaper lagts till som gör det möjligt att förstå karaktären som hans personlighet, seder, övertygelser, känslor, attityder och världsbild.

Etopein skiljer sig från prosopografi (beskrivningen av karaktärernas fysiska utseende) och porträttet (litterär anordning som kombinerar externa och interna funktioner i beskrivningen av karaktärerna).

Vanligtvis händer etiopierna när en karaktär ges en röst för att uttrycka sig genom sina specifika termer, talläge och bilder. I den meningen handlar det om att låta karaktären tala för sig själv genom att använda dialog, monolog eller inre monolog.

Etopeia betraktas som en teaterresurs, eftersom den tvingar läsaren att komma in i karaktärens psyke och representerar en psykisk grad av beskrivningen.

• Se även: Retoriska figurer

Exempel från etopei

1. Deras rutiner var så stränga att grannarna använde dem för att justera sina klockor. Detta var Kant, en filosof som, kanske på grund av sin sjuka hudfärg, höll fast vid punktlighet och förutsägbarhet fram till sin död. Varje dag stod han upp klockan fem på morgonen, från åtta till tio eller från sju till nio, beroende på dag, gav han sina privata lektioner. Han var en älskare av eftermåltider, som kunde pågå i upp till tre timmar och senare, alltid samtidigt, skulle han ta en promenad genom sin stad från vilken han aldrig lämnade - och sedan ägna sig åt läsning och meditation. Vid 10 års ålder gick han och sov.
2. Hans enda gud var pengar. Alltid uppmärksam på hur man säljer, även de som inte kan säljas, till några naiva som kom över på stationen, som han med ord och demonstrationer lyckades fängsla även med en knapp. För honom var allt värt när det gällde att sälja. Sanningen var aldrig hans norr. Därför fick han smeknamnet sofisten.
3. I hans leende kunde du se hans sorgliga förflutna. Fortfarande var hon fast besluten att lämna det där tidigare. Alltid redo att ge allt för andra. Även vad jag inte hade. Således levde han sitt liv och strävade efter att smärtan han hade gått igenom inte översattes till hämnd, förbittring eller förbittring.
4. De som kände min far lyfter fram hans passion för arbete, familj och vänner. Plikt och ansvar begränsade aldrig hans humor. han hade inte heller någon klåda att visa sin tillgivenhet framför andra. Religion var i honom alltid en skyldighet, aldrig en övertygelse.
5. Arbetet var aldrig hans sak. Rutinen heller. Han sov till vilken timme som helst och badade av en slump. Ändå älskade alla i området honom, han hjälpte oss alltid att byta ut det lilla hornet på kranarna eller de utbrända glödlamporna. När han såg oss anlända lastade med saker var han också den första att erbjuda hjälp. Vi kommer att sakna det.
6. Han var en konstnär, även i sitt sätt att se ut. Uppmärksam på detaljer, han hittade ett verk i varje hörn. Varje ljud kunde för honom vara en sång och varje mening, fragmentet av någon dikt som ingen skrev. Hans ansträngning och engagemang kan ses i var och en av de låtar han lämnade.
7. Min granne Manuelito är en speciell varelse. Varje morgon klockan sex tar hon den groteska hunden hon har på en promenad. Han spelar trummor, eller så hävdar han att han gör det. Så, från 9 till du vet när klockan brummar på grund av hans hobby. På kvällarna stinker hela byggnaden med beredningen av okända recept som hans mormor en gång lärde honom. Trots buller, dofter och skällande av valpen gör Manuelito sig älskad. Han är alltid redo att hjälpa andra.
8. Tydligen hade hans fru övergivit honom. Och sedan dess hade hans liv gått sönder. Varje natt sågs han på grannskapets uteplats med en flaska billigaste vin och ett otvättat glas. Hans blick förlorade alltid.
9. Han rörde aldrig vid en mikrovågsugn. Långsam eld och tålamod var för henne, min mormor, nyckeln till något recept. Hon väntade alltid på att vi lutade sig vid dörren, med våra favoriträtter redan lagda på bordet, och hon såg oss uppmärksamt när vi njöt av varje bit, med ett oavbrutet leende. Varje lördag klockan 7 var vi tvungna att följa med henne till mässan. Det var den enda tiden på dagen när hon var seriös och tyst. Resten av dagen pratade han oavbrutet och varje gång han skrattade, skakade allt omkring honom. Växter var en annan av hans passioner. Hon tog hand om var och en av dem som om de var hennes barn: hon vattnade dem, sjöng för dem och pratade med dem som om de kunde höra henne.
10. Ord var aldrig hans sak, han var alltid tyst: från den tid han anlände till kontoret, i sin alltid oklanderliga kostym, tills klockan slog sex, när han lämnade utan att göra ett ljud. När pannan glittrade av svett berodde han på att han vaknade för att ett antal inte skulle stänga honom. Hans pennor, som han gjorde oändliga beräkningar med, var alltid bitna. Nu när han har gått i pension, skyller vi oss själva för att vi inte har hört mer om honom.
11. Hans liv liknar, i hans outtröttliga vandring, en medborgarevangelist, vars enorma fall av proselyter han såg under sex decennier mata folkmassor, befria galyslavar, föreställa sig avstånd, fascinerande skördar av passion, lukta det konstiga som sin egen butik med det dyrbara sandelträ av godhet och uppfinningsrikedom. (Guillermo Leon Valencia)
12. Hemska röda blommor blommar under deras fridfulla ansikten. De är blommorna som min hand har odlat, en mammas hand. Jag har gett liv, nu tar jag också bort det, och ingen magi kan återställa andan till dessa oskyldiga. De kommer aldrig att lägga sina små armar runt min hals igen, deras skratt kommer aldrig att föra sfären till mina öron. Att hämnden är söt är en lögn. (Medea, enligt Sophocles)
13. Men tyvärr! Jag lider av ett öde som liknar min fars. Jag är dotter till Tantalus, som bodde med gudomligheterna, men efter banketten utvisades från gudars sällskap, och eftersom jag kommer från Tantalus bekräftar jag min släkt med olyckor. (Níobe, enligt Euripides)
14. Dotter till den mest berömda medborgaren, Metellus Scipio, hustru till Pompeius, prins med enorm makt, mor till de mest värdefulla barnen, jag skakar mig i alla riktningar av en sådan massa katastrofer att jag kan anta dem i mitt huvud eller i tystnaden av min tankar, jag har inga ord eller fraser för att uttrycka dem. (Cornelia, enligt Plutarco)
15. Don Gumersindo [...] var vänlig [...] hjälpsam. Medkännande [...] och gick ut ur hans sätt att behaga och vara till nytta för alla även om det kostade arbete, sömnlöshet, trötthet, så länge det inte kostade honom en riktig [...] Glad och en vän med skämt och hån [...] och glädde dem med bekvämlighet för hans behandling [...] och med hans diskreta, även om det är lite vindsamtal (i Pepita Jimenez av Juan Valera)

Följ med:

• Beskrivning
• Topografisk beskrivning