Innehåll
De litterär krönika är en samtida berättande genre, en produkt av tillvägagångssättet mellan journalistik och litteratur, där läsaren erbjuds riktiga episoder (eller imaginära, men inramade i verkliga sammanhang) berättade genom litterära verktyg och resurser.
Litteraturkronik betraktas vanligtvis som en svår genre att definiera, som blandar fiktion och verklighet, synvinklar och forskningsdata efter behag, i syfte att erbjuda läsaren en mycket nära rekonstruktion av den upplevda upplevelsen av författaren.
I denna mening definierar den mexikanska kronikern Juan Villoro den som "props platypus", eftersom den, liksom djuret, har egenskaper hos olika arter.
- Det kan hjälpa dig: Short Chronicle
Kännetecken för den litterära kroniken
Även om det är komplicerat att fixa egenskaperna hos en så mångsidig genre, betraktas kroniken ofta som en enkel berättelse, med en stark personlig ton, där ett historiskt eller kronologiskt sammanhang erbjuds som ram för de berättade händelserna.
Till skillnad från den journalistiska eller journalistiska-litterära kroniken, där trohet med de sanna fakta tas hand om, ger den litterära kroniken subjektiva beskrivningar som gör det möjligt att överföra deras personliga uppfattningar.
I vissa fall, som i A Chronicle of a Death Foretold av Gabriel García Márquez eller in Martian Chronicles från Ray Bradbury tjänar detta sammanhang snarare som en ursäkt för att utforska helt fiktiva händelser. Andra tillvägagångssätt, som Gay Talese eller den ukrainska Nobelprisvinnaren Svetlana Aleksievich, strävar efter en mer journalistisk effekt och håller fast vid livet för verkliga karaktärer eller verifierbara händelser i historien.
- Se även: Litteraturtext
Exempel på en litterär krönika
"Ett besök i staden Cortázar" av Miguel Ángel Perrura
Efter att ha läst så mycket Cortázar blir Buenos Aires känt. Eller åtminstone ett slags Buenos Aires: fransk stil, kaféer, bokhandlar och passager, med all den magi som denna argentinska författare tryckt på honom från exil.
Och det är att Cortázar valde fransk nationalitet 1981, som en protest mot militärdiktaturen som förstörde hans land, från vilket han hade lämnat, i strid med peronismen, årtionden tidigare. Förmodligen borttagen av den kungliga närvaron i hans stad, författaren till Hoppa hage Han fortsatte just med att skapa sin egen stad, baserat på minne, längtan och läsning. Det är därför dess karaktärer aldrig talade som samtida Buenos Aires, till vilken det återvände 1983 när demokratin återvände, utan snarare som det avlägsna Buenos Aires som det hade lämnat efter sig som ung.
För en Cortázar-läsare som jag, spansk av födelse, hade Buenos Aires den magiska och paradoxala auren i det verkliga livet. Inte så, förstås, eller inte exakt så. Den argentinska huvudstaden är verkligen en charmig stad med kaféer och passager, bokhandlar och partytält.
Jag såg det när jag trampade på det för första gången 2016. Jag skulle på en mycket kort semester, bara tre dagar, men jag hade ett hemligt uppdrag inuti mig: att bygga om staden Cortázar när jag gick den. Jag ville gå på samma platser som cronopio, jag ville dricka samma kaffe som han tog och titta på gatan med ögonen och vägleda mig genom hans underbara arbete. Men naturligtvis blir inte allt som man kan förvänta sig.
Trafiken mellan flygplatsen och staden var dyster, vid midnatt, trots ljusen överallt. Från planet hade han sett staden som en altartavla av ljus, ett glödande rutnät som bröt in i Pampas enorma svarthet. Jag kunde ha sovit för det mesta, offer för Jet lagOm det inte vore risken för att vakna, som huvudpersonen i "The night face up" någon annanstans, och saknade min ankomst till den sydamerikanska huvudstaden.
Jag gick ut ur taxi klockan två på morgonen. Hotellet, som ligger i Callao och Santa Fe, såg tyst men trångt ut, som om ingen visste trots att han skulle sova. En hallucinerad stad, sömnlös, mycket i linje med Cortazarian-arbetet, påkostad i sömnlösa nätter. Arkitekturen omkring mig verkade rippad från det Europa jag hade lämnat hemma för tolv timmar sedan. Jag gick in på hotellet och blev redo att sova.
Första dagen
Jag vaknade av bullret från trafiken klockan tio på morgonen. Jag hade tappat mina första solstrålar och var tvungen att skynda mig om jag ville dra nytta av de svaga vinterdagarna. Min stränga resväg inkluderade kaféet Ouro Preto, där de säger att Cortázar en gång fick en bukett blommor - jag vet inte vilka - efter att han deltog i en karambol i en demonstration. Det är en vacker historia som finns i Cortázar för Buenos Aires, Buenos Aires för Cortázar av Diego Tomasi.
Han ville också besöka norra bokhandeln, där de brukade lämna paket åt honom, eftersom ägaren var en personlig vän till författaren. Istället gick jag ut för att leta efter en frukost bland tidvatten av kaffe med croissanter och godis som konditoriet Buenos Aires består av. Till slut, efter att ha gått och valt i mer än en timme, bestämde jag mig för att äta en tidig lunch, ha energi och gå. Jag hittade en peruansk restaurang, äkta gastronomiska pärlor i staden som ingen eller få talar om, troligen för att den är ett främmande element. Och alla vet hur resistenta argentiner är mot utsidan.
Nästa sak var att köpa SUBE och en T-guide, stadskarta och spendera mer än en timme på att dechiffrera den innan du gav upp och tog en taxi. Buenos Aires är en perfekt kvadratisk labyrint, jag blev inte förvånad över att jag vid någon sväng av hörnet kunde snubbla över den långa och långa figuren av cronopio, gå eller komma på något hemligt och omöjligt uppdrag, som hans Fantomas.
Jag fick äntligen lära känna bokhandeln och lära känna kaféet. Jag blev förvånad över frånvaron av tallrikar i hans namn eller av kartongfigurer som reproducerade den. Jag kan säga att jag tillbringade en bra tid på varje plats, drack kaffe och kollade nyheter, och jag slutade aldrig känna deras frånvaro som ett andra spöke. Var är du, Cortázar, jag kan inte se dig?
Den andra dagen
En god natts sömn och några timmars konsultation på Internet gjorde bilden mycket tydligare. Plaza Cortázar framträdde som en vag referenspunkt, lika mycket som Café Cortázar, full av fotografier och berömda fraser från hans romaner. Där hittade jag Cortázar, en nyligen huggen i den lokala fantasin, så överdådig i Borges, Storni eller Gardel. Varför finns det inte mer av Cortázar, undrade jag när jag vandrade bakom hans mystiska ledtrådar? Var var statyerna och gatorna med hans namn, museerna tillägnad hans minne, hans något löjliga vaxstaty i Café Tortoni nära Plaza de Mayo?
Den tredje dagen
Efter en framträdande köttätande lunch och samråd med flera taxichaufförer förstod jag: Jag letade efter Cortázar på fel plats. Buenos Aires från cronopio var inte det, utan det jag hade drömt om och som skrevs i de olika böckerna i min resväska. Det var staden han jagade, som sömngångare, vid middagstid.
Och när jag förstod det plötsligt visste jag att jag kunde börja tillbaka.
- Det kan hjälpa dig: Rapportera
